’Lättjefull och slapp med blodsprängda ögon och svängande armar vrålade han in något obegripligt i mikrofonen, ruskade på sin flodhästlekamen och gestikulerade, krälade och råmade som en besatt. Då och då torkade han med den stora näsduken sitt svettiga ansikte, som egentligen består av en stor trutande mun, under det att trummor, saxofoner och basuner bakom honom kämpade för att nå toppen på denna flämtande dårpippikonvulsion.’

och sen här

"hade något aplikt över sig och ibland påminde om en enligt våra begrepp sinnesrubbad person när han trutade med munnen eller spärrade upp den på vidaste gavlar och vrålade som ett hest djur från urskogen’.