När jag var elva började jag träna fotboll. Det fanns inte så mycket annat att göra i det lilla samhället jag växte upp i, så det blev snabbt mitt allt. Det var fotbollsträning flera dagar i veckan, och de fotbollsfria dagarna tillbringade vi i gympasalen på skolan tränandes någonting annat. Jag blev faktiskt riktigt bra i fotboll och har provat på spel i division 2, gu' bevars! När jag passerat 20 började träning och matcher att göra ont så jag bestämde mig för att sluta. Jag hade dessutom flyttat till huvuvdstaden där träningsutbudet var enormt. Så under några hektiska Stockholmsår ägnade jag mig åt div gymträning, mest  i grupp. Så småningom kom barnen och med dem helt andra prioriteringar. Nu när jag är tant och mina barn inte behöver sin mamma på samma sätt, försöker jag att hitta träningsmotivationen igen. Helst vill jag springa - inget ger en sån endorfinkick som ett löppass där fötterna knappt rör i marken, hjärtat pumpar på och allt som är viktigt är nästa steg! - men tyvärr vill inte den inspirationen infinna sig. Jag har därför sökt mig till en av vår lilla stads träningsinrättningar för att kanske peppas av andra människors svett och flås. Det går ganska bra. Jag går dit två gånger i veckan och jobbar hårt. Det känns kul och jag tror att konditionen är på gång. Men, jag kan berätta att det dallrar och hoppar på ställen jag inte ens visste fanns på min kropp! Och lite knäckande är det att stå bland alla unga fina tjejer med allt på rätt plats. Fast när jag blev tant bestämde jag mig för att acceptera mig själv och min kropp med alla dess valkar och dallriga partier, för tre underbara, fantastiska och alldeles makalösa barn byggde denna kropp och den är jag stolt över!