Visst är det nåt visst med ett nystruket lucialinne (eller en nystruken luciaskjorta)? Jag kommer så väl ihåg pirret i magen när mamma letade fram, tvättade och strök mitt lucialinne. Inte ett veck och bländande vitt. En gång fick jag vara lucia. Det var när jag var överårig söndagsskoleelev och det inte gick några andra tjejer i största gruppen. Jag kommer ihåg vårt ortoligt ambitiösa luciatåg när jag gick i sexan. Vi övade hela hösten och luciatåget slog publiken med häpnad då en stjärngosse gick först i ledet! Vi spelade upp en avancerad julpjäs där jag hade en av huvudrollerna, så lunginflammationen jag bar på fick vackert vänta. Jag kommer ihåg vår äldste sons första luciatåg, när jag grät floder och hulkande tvingade bordsgrannen att "ta kort på min fiiiiina son!". Och så fick vi en liten tjej som älskade att vara med och sjunga luciasångerna. Hon är fortfarande med och sjunger, även om jag inte är så säker på att hon fortfarande älskar det. Men hon sjunger så vackert så jag får nog hulkande tvinga bordsgrannen" ta kort på min fiiiina dotter!" på söndag när vi ska gå till Svenska Kyrkan och lyssna på Svenska Skolans gymnasieluciatåg. Jag skulle vilja kunna ge dig ett smakprov på dotterns änglaröst, men tyvärr finns inget. Så i brist på det bjuder jag på en av de näst bästa, Lena Willermark. Varsågod!