Jag befinner mig mitt i livet om vi antar att jag blir 90 år gammal. Min lilla mamma flyttade till ett äldreboende i somras och jag frågade henne om hon var rädd för att bli gammal och "vårdberoende". "Nej," svarade hon, "dom är så fina och duktiga flickorna som jobbar här så jag är inte rädd!". Det känns skönt att veta att mamma känner sig trygg. Jag funderar en del på mitt eget åldrande och hur det kommer att bli. Det kan jag ju på inga sätt  veta, men fundera kan jag. Som åldringsvården ser ut idag, med hemska rapporter om vanvård o dyl känns det väl inte alltför muntert. Min syster är demenssköterska, förmodligen en av de bästa. Hon har sån otrolig känsla och ett helt enormt tålamod med de gamla och förvirrade. Om alla var som systeryster skulle jag inte vara ett dugg orolig. Men nu är ju inte alla det. Tyvärr finns bittra och felplacerade männsiskor runt de gamla och sjuka. Felpacerade och empatilösa. Om alla som jobbade inom åldringsvården kände med de gamla och försökte tänka sig in i en förvirrad människas kaos, då skulle alla gamla ha det bra. Tack och lov är de flesta vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor hängivna, lyhörda och rätt person på rätt plats! Min vision är att alla som har ett omvårdnadsyrke är det! Riksdagen kom i torsdags överens om nya krav på bemanning inom äldrevården som bl a går ut på att fastställa exakt vilken hjälp vårdtagarna på särskilda boenden ska ha rätt till. Det är bra. Ett beslut i rätt riktning!