Har i dag fått veta det omänskliga, ofattbara och avskyvärda bakom FBinlägget "är maktlös". På en liten ort i norra Sverige finns en flyktingfamilj från Armenien. Tre gånger har familjen överklagat ett avvisningsbeslut. Strax efter jul gled deras trettonårige son in i ett apatiskt tillstånd. Sedan dess sondmatas han och hans öppna ögon är helt utan liv. Hans mamma gråter. Hans pappa försöker komma i kontakt med en advokat. Ingen inom sjukvården tar ansvar för pojken. Familjen blev hänvisade till BUP för flera veckor sen, åkte dit på ett första besök och har sen dess inte hört ett ljud från någon därifrån. När en kvinna som engagerat sig i familjens öde ringer hälsocentralen på den lilla orten får hon höra att "Det kan vara så där med dom där asylisarna."! Jag förstår inlägget. Jag känner också en maktlöshet, men även ett "Hur?" och ett "Varför?" och "Vad är det som händer?" och "HJÄLP DEM!". Jag är inte speciellt insatt i svensk flyktingpolitik och vill inte ge mig in i någon diskussion om den. Men jag tycker att det är omänskligt att behandla människor så. Vad kan vi, i vårt välordnade och rika land skylla på när vi nekar hjälp till någon i nöd? Hur kan man låta en trettonåring hamna mellan stolarna? Hur?