Hanna Fahl heter en krönikör i DN som brukar skriva på kultursidorna. I går lördag skrev hon en krönika (läs den här) där hon, lite kort formulerat,  funderar över artister som inte har något relevant att säga och programledare som inte har något relevant att fråga om. Jag kollade klippen med de intrevjuer hon refererade till och jag håller med henne till hundra procent.  Och hur många gånger har man inte suttit framför TV eller radion och genomlidit intervjuer som är så pinsamma att man nästan mår fysiskt illa? Där både intervjuaren och den intervjuade är, ja just pinsamma att lyssna på? Är artister tvungna att ställa upp på intervjuer även om de inte alls vill eller känner att de inte har något att säga? Och programledare, är de också tvungna att göra intervjuer som de känner är dömda att misslyckas på förhand? Jag länkar till de två intervjuerna, så kan ni lyssna/se  och bedöma själva. När det blir för pinsamt är det ju bara att stänga av....

Den andra intervjun finns i nästa inlägg!