I dag när jag skjutsade dottern till en kompis såg jag två stolta svanar som flög förbi. Vilka magnifika varelser! Gracila, vackra, smidiga och stolta gled de fram mellan molnen. Jag tror att alla mina trogna läsare (typ 15 stycken!) har läst, eller åtminstone hört talas om, H C Andersens saga om den fula ankungen (om du vill friska upp minnet kan du klicka här). Tänk så onödigt många människor som går omkring och känner sig som den fula ankungen. Jag passar inte in. Jag hör inte hit. Jag kan inget. Jag duger inte. Jag skulle önska att alla sträckte på sig, höjde blicken och ropade JAG DUGER! DET JAG GÖR ÄR GOTT NOG! Ett liv levt i skuggan av ett dåligt sälvförtroende är ett, i mångt och mycket, bortslösat liv. Åtminstone de stunder man lyssnar på sin inre röst som talar om att man inte är bra. Skulle vi inte kunna lova varann en sak, du och jag? Kan vi inte lova varann att varje gång såna tankar kommer smygande, rätar vi på ryggen och säger med hög röst "JAG ÄR EN SVAN!" ? När du har gjort det kan du rapportera hur det kändes i mitt kommentarsfält. Jag skickar med en liten peppsång på vägen. Och du; LYCKA TILL!