Kvällen den 11 november 1994 var kall och det luktade snö. Maken ägnade tidiga kvällen åt att byta till vinterdäck "Lika bra att ha det gjort om utifall att!". Fast det trodde vi inte. Första barnet brukar väl låta vänta på sig? Så vi laddade VHS:en (ja, älskade unge, det är VÄLDIGT länge sen!), och förberedde oss för en myskväll i soffan. Det körde runt i magen, men en bäbis kan slå ordentliga kullerbyttor hade vi lärt oss. Fast det var inga kullerbyttor, du ville UT! Tillbringade ett dygn på BB, med fyra vårdlagsbyten, läkarstuderande, lustgas och till sist en epidural. Sen, när blivand pappan satt och tittade på Fråga Lund, bestämde du dig för att komma ut. Med hjälp av en sugklocka (som i din ömma moders ögon såg ut som en avloppsrensare) blev vi plötsligt tre i familjen. Du var den sötaste och tjockaste lilla bäbisskrutt som någonsin skådats och pappan konstaterade snabbt att du hade lår som en riktig skidåkare! Det är i dag 18 år sen. Hur det gick till vet jag inte, men nu är vår äldste alltså myndig. Nu får han rösta. Och köpa medicin. Och ta körkort. Och köpa böcker på nätet på sitt eget personnummer. Och gå på krogen. Pappan och jag har genom åren försökt rusta dig inför vuxenlivet, så nu släpper vi taget. GRATTIS vår stora fina pojke!

Det här är vad du hörde genom magen när du, som vi trodde!, slog dina kullerbyttor

 

 

Släpper taget kanske vi gör, men vi kommer alltid ALLTID att ta emot.