Var fjärde svensk kvinna lider av oro och ångest och bland unga kvinnor (16 - 24 år) är det så mycket som 32.2 % som säger sig vara oroliga och ångsetfyllda. Läs mer här. Första gången jag blev deprimerad var när jag gick gymnasiet. Alla som ansågs lite smarta och ansvarstagande, flyttade till stora staden, till ett eget boende, när de skulle börja gymnasiet. Så och jag. Då lades grunden till mina dippar, depressioner 8som kanske skulle kommit ändå, vad vet jag?). Jag grät mig genom min gymansietid och eftersom det inte fanns mobiltelefoner stod jag i en telefonkiosk på kvällarna, matade den kronor och pratade osammanhängande med min mor. mamma stöttade mig så gott hon kunde, men det fanns liksom inte på kartan att jag skulle flytta hem och pendla. Så var det bara. Under åren som gått sen dess (det är många!), har mitt humör pendlat upp och ner beroende på årstid och vardag. För ett år sen brakade jag rejält. Jag satt på jobbet men jag kunde inte lyfta mina armar. Tårarna rann okontrollerat och min chef sa "Åk hem!". Det gjorde jag och sen tillbringade jag sommaren på balkongen, både dag och natt. Med hjälp av en fantasktisk läkare på vårdcentralen och stöttande familj och vänner är jag vid dags dato vid gott mod. Visst finns det dagar då jag inte vill stiga upp, dagar då jag inte vill träffa en människa, allra minst mig själv, men de flesta dagar är bra. Jag njuter av det som finns runt omkring mig och är på väg att - åtminstone ibland! - förstå det här med HÄR och NU. Jag gör käkgymnastik och försöker tänka på att alltid andas med magen. Men framför allt försöker jag påminna mig själv om att livet är härligt, trots mörker och regn. Trots iskall näsa och inget tvättmedel. Trots att min släkt och mina bästa vänner finns en bra bit bort. LIVET ÄR HÄRLIGT visst håller du med?