I söndags firade barnen i huset sin bästa pappa, med paket, promenad i solen och löptur. En bra Farsdag till en bra Far. Min pappa gick bort midsommarhelgen 1990. Jag tänker inte på honom varje dag, men små saker får påminner mig om honom flera gånger i veckan. En doft, ett ljus eller ett ljud. När vi precis hade flyttat hit, kom jag på mig själv att tänka att jag "måste ringa pappa och berätta om vår trädgård!". När ett ulligt, bulligt moln seglar förbi vinkar jag för där sitter han och håller ett öga på mig och de mina. Han hann aldrig träffa min make och mina barn, men jag vet att han har koll. Ibland saknar jag min pappa så mycket , så mycket. Jag saknar att ligga på hans arm på köksgolvet och känna doften av jord och damm. Jag saknar hans flint. Men mest av allt saknar jag hans händer. Hans stora, valkiga händer som var så mjuka mot min kind. Nu tänder jag en hel massa ljus för min lilla pappa som jag tycker skulle vara här hos mig just nu.