Jag tog studenten i juni 1985 och i augusti samma år flyttade jag till Stockholm. Under några år hade jag sett artiklar och reportage om den förskräckliga sjukdomen som kom med ett promisuiöst leverne, AIDS. Jag var en orolig ung kvinna, på gränsen till vuxenvärlden som även utan detta onämnbara tedde sig skrämmande.Jag läste om unga män som dog som flugor. Om att sjukdomen kanske smittade genom toaletter och kyssar. Vem vågade man prata med? Kunde man bli smittad på tunnelbanan? Efter ett par år lugnade det ner sig, och informationen blev liksom mer, hur ska jag säga, saklig och trovärdig. Sen 1982 har 2182 svenskar dött i AIDS. 6000 personer är smittade med hiv och varje år får 500 personer HIVdiagnos(varav de flesta är heterosexuella). I världen har 60 mijoner människor smittats och 30 miljoner har dött av sjukdomen. På Svtplay kan du titta på en mycket bra dokumentär i ämnet. Klicka här (du kan titta på den i 29 dagar till).

 

Jag ägnade en söndag åt att titta på alla tre avsnitt av Jonas Gardells mästerverk "Torka aldrig tårar utan handskar". Jag grät och förfasades men samtidigt är jag så glad över att serien sändes! Jag är mamma till tre fantastiska barn, varav två är på väg ut i vuxenlivet, precis som jag för snart trettio år sen. I dag är det en helt annan syn på sex. Jag tror att vi var  mer rädda för tillfälliga förbindelser och oskyddad sex. Nu ska man ha många partners och jag är inte så säker på att det är säker sex som gäller. Nu tror jag inte att jag har speciellt många så unga läsare, men om någon nyvuxen läser det här, till dig vill jag bara säga: Ta hand om dig och använd kondom!