I går ringde maken när jag satt på metron och meddelade att han var tvungen att ge sig ut på en resa. För vilken gång i ordningen denna höst vet jag inte. Det var sagt att han inte skulle ut i världen förrän i slutet av januari, men så blev det med det. I princip hela vårt gemensamma liv har han rest. Han har rest till öst och väst, hit och dit, fram och tillbaka. Ibland har han varit borta länge, ibland bara en natt. Från början var jag alltid orolig. Jag tog reda på vilket hotell han skulle bo på och jag skrev upp flightnummer. Nu är det en del av vår vardag som jag inte vet hur det skulle vara att vara utan. Visst, det är PISSETRÅKIGT när han är borta, men både jag och barnen är vana vid det och vi vet inget annat. Fast nu måste jag erkänna att jag ser fram emot julledigheten när han kommer att vara stilla i ungefär tio dagar. Stilla och stilla förresten. Han kommer inte att flänga runt världen, men runt skidspåren ;)