Jag och maken har välsignats med tre underbara avkommor. Stöpta i samma form, med samma förutsättningar och ändå så olika. Tre individer som berikat vårt liv så mycket det bara går. Tre guldklimpar som vi lever sida vid sida med. Som vi uppfostrat och som vi uppfostrats AV. Som vi pussat och kramat på, snusat på och gosat med. Skrikit åt och diskuterat med. Blivit himlastormande glada av och gråtit av. Vårdat och tagit hand om. Kämapt för och stöttat. Hjälpt och peppat. Att leva med barn är en gåva. Och ett ansvar. 

 

Att sitta med den lilla bäbisen i famnen och lyssna på andetagen är underbart. Att kika in hos tonnåringen klockan lördag eftermiddag skänker lugn. Att vara mamma är allt bra fantastiskt!

 

Men, så kommer då dagen när ens avkomma ska stå på egna ben. När den där lilla bäbisen över en natt blivit så stor att han/hon ska ut och pröva sina vingar utan mamma. För mig (oss) kom den dagen lite abrupt och nästan oväntat och sen ett år tillbaka är äldste jr inte skriven på samma adress som resten av familjen.Det är tomt och tyst och tråkigt att inte ha hela barnaskaran runt sig. Men jag håller på att vänja mig. Det jag INTE vant mig vid är att säga Hej Då och ibland känns det som om det är det enda vi gör. Och mammahjärtat gråter lika mycket varje gång..... Du som varit med förut, kommer jag att vänja mig vid det också?

 

Fast om två veckor får jag säga HEJ och krama igen!