Tjugohundrafjorton. Det låter modernt, tycker jag. Modernt och upplyst liksom. Tjugohundrafjorton. Mänskligheten har funnits på jorden ett tag och det har gjorts många upptäckter som gynnat vår utveckling. Vaccinet, hjulet och så vidare. Mänskligheten har även utvecklats intelligenstmässigt. Våra hjärnor har blivit större sen den förste människan ställde sig upp på två ben.Egentligen borde ju allting vara frid och fröjd, eller hur? Men oj, oj, oj så fel man kan ha. Vilket elände vi har ställt till med, vi människor! Miljöförstöring som kanske inte går att reparera. Krig som följer forna tiders mönster trots att vi sagt "Aldrig mer!" efter varje krigsslut. Främlingsrädsla som utmynnar i förföljelse och terror. Huvva, huvva. Framtiden skrämmer mig.

 

Något annat som skrämmer mig är de som vill stanna i dåtiden. Människor som är rädda för att gå vidare, att utvecklas och för att förändra. Det som jag nu ska skriva om kan inte på något sätt jämföras med det som händer ute i världen i skrivande stund. Det som händer i stora världen kan jag inte ta in. Det är för stort och för hemskt. Så jag tänkte skriva lite om den lilla världen, i Sverige, i Värmland, på Lundsberg. Vad är det man håller på med där i de värmländska skogarna? Lever vi i samma århundrade? Tarmar? Tromän? Årets hetaste rumpa? Initieringsrit? Vad håller dom på med? Och Skolinspektionen sågas vid fotknölarna. Vad är detta? Tjugohundrafjorton? Snarare artonhundrafjorton.....